Socialförsäkringar är trygghetssystem som till mindre eller större del finansieras genom premier som betalas in. Dessa försäkringar träder in vid bl.a. olycksfall.

Det finns ett flertal olika sätt att dela in socialförsäkringssystem i olika kategorier. Vanligen tar man vid dessa indelningar hänsyn till vilka som omfattas av systemet, om systemet ger en grundtrygghet eller ersätter i relation till de avgifter som betalas, om försäkringarna finansieras med skatter eller egenavgifter sant om det är staten eller fristående privata kassor som organiserar försäkringarna.

I Sverige finns en grundtrygghet som Försäkringskassan står för. Än så länge är det fackförbunden som organiserar arbetslöshetsförsäkringen, även om debatten förs inom många partier om att låta staten ta över denna. Det svenska systemet betraktas ofta som omfattande vid internationella jämförelser, men faktum är att man med andra lösningar kan uppnå nästan lika omfattande system. I Frankrike finns ett omfattande system med privata försäkringskassor, s.k. mutualités, som nästan alla är anslutna till. Detta ger en trygghet utöver den grundläggande som den statliga försäkringskassan står för.

Den indelning av olika välfärdsstater, och därmed även av socialförsäkringssystem, som blivit mest spridd inom forskningen är den som utarbetades av dansken Gøsta Esping-Andersen. Han skiljer mellan konservativa, liberala och socialdemokratiska välfärdsstater. Liberala välfärdsstater prioriterar privata lösningar, och erbjuder endast en grundtrygghet till de mest behövande. Exempel på detta finns i bl.a. Storbritannien, USA och Australien. Konservativa välfärdsstater som Tyskland och Italien låter arbetsmarknadens parter sköta socialförsäkringarna, ungefär som fallet är med arbetslöshetsförsäkringarna i Sverige. I de socialdemokratiska välfärdsstaterna slutligen, som framför allt representeras av de nordiska länderna, är socialförsäkringarna generella och omfattar hela befolkningen.

Med kreditvärdighet avses förmågan att betala sina skulder. Begreppet kan avse såväl en person som ett företag eller ett land. För att mäta graden av kreditvärdighet delas dessa aktörer in i klasser efter sin kreditvärdighet, där AAA är bäst och C är sämst. Om du undrar över hur det står till för din egen del kan du kolla din kreditvärdighet hos ett flertal finansinstitut på internet.
För att bedöma en persons kreditvärdighet, exempelvis när denne vill ta ett banklån, kan bankerna inhämta en kreditupplysning om personen ifråga. I upplysningen ingår de uppgifter och omdömen som behövs för att kunna bedöma personens kreditvärdighet. Den är främst inriktad på ekonomiska förhållanden, men även andra, personliga uppgifter, som om du är gift eller har utvandrat, kan ingå. Kreditupplysningen fokuserar egentligen inte på fakta, utan det viktigaste är att den innehåller råd om huruvida det är tillrådligt att bevilja dig ett lån.
Kreditupplysningar lämnas av speciella kreditupplysningsföretag, och varje gång ett sådant företag lämnar ut en sådan upplysning ska de skicka ett skriftligt meddelande till dig, men information om vilka uppgifter som lämnats ut. Det ska även framgå vem som begärt upplysningen, och i vilket syfte. Oftast får du en kopia av det dokument som skickats till den som begärt ut kreditupplysningen.
Om en bank däremot behöver en kreditupplysning om dig för att beräkna sitt kapitalkrav för kreditrisker, är det inte nödvändigt att en kopia skickas till dig. Istället räcker det då med att kreditupplysningsföretaget informerar dig om att information har begärts ut. Vill du ta del av dessa uppgifter kan du då vända dig till företaget.